När vi lär oss tittar vi på hur andra gör.
Vi imiterar och prövar.
Vi lånar kompetens innan vi själva erövrar den.
Det borde vara en modell för det lärande vi vill ska ske i klassrummen.
Leif Strandberg skriver: "föräldrarna börjar prata med ett barn som inte kan prata. Men det är så föräldrar gör. De tillskriver barnet pratkompetens. De avkräver inte barnet något språk. Föräldrar välkomnar barnet till samtal. Barnet blir omedelbart och villkorslöst en fullvärdig medborgare i "the community of talkers". Genom det får barnet tillgång till språket.
(Rätt till kunskap 2008)
Vi måste komma åt vår vilja att lära, det är den som är förutsättningen.
Den kan inte komma ur det tomma intet då det gäller områden vi är obekanta med.
De väcks då vi är i närheten av någon annans kompetens.
Det är därför vi sneglar som nybörjare på det proffs som står bredvid oss.
Det gäller hockey, skidåkning... ja vad som helst.
Genom att vara medveten om den modellande roll man har som lärare kan man utveckla ett tryggt lärande i klassrummet.
Så tänker jag.
Som sneglar nyfiket mot alla möjliga håll.
Så mycket det finns.
Att lära.
