Vissa dagar undrar man hur man ska ta sig igenom.
I dag var en sån.
Finaste, braigaste, skrattigaste och tramsigaste K finns inte längre.
I dag var det hennes begravning.
K och jag har känt varandra sedan urminnes tider.
En skidåkarvän från Förr I Tiden.
Bittra konkurrenter i spåret.
Godaste vänner vid sidan av.
Så sent som för tre veckor sedan skrattade vi gott åt en dm-vinst.
Som vi delade.
För massor av år sen.
Jag i fel åldersklass.
3 år för ung.
Hon rasande för det.
En guldmedalj.
Som hennes pappa till slut sågade av i två delar.
En del åt oss var.
I dag hade jag min del av medaljen med mig.
Jag kommer aldrig att glömma.
Hur hennes pappas hand kramade min.
Ljudet när den halva medaljen la sig platt på den vita kistan.
Bredvid havet av blommor.
Och kortet på en frisk, leende K.
Unga människor ska inte ligga i vita kistor.
De ska inte duka under för sjukdommar.
De ska inte dö ifrån make och 3 barn.
De ska leva och andas.
Ordna fotbollscuper och skvallra.
Fira 40-årsdagar och njuta av livet.
Så blev det inte för K.
Det gör mig så obeskrivligt ledsen.
Som sagt.
En sorgsen och tårfylld.
Förlamande.
Över.
Över.
Jävlig.
Dag.
