Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag för det är L:s födelsedag, hurra, hurra, hurra!

Jag och L är det bästa vänner. Det har vi varit sen en dag i maj 1986, när vi både bokstavligt och bildligt talat ramlade på varandra på Folktandvården. Vi är egentligen så olika som två människor kan vara. Hon är den rundaste av cirklar. Hon hatar koll, struktur och listor - mina ledord. Ja, hon och jag borde aldrig funnit varandra, men vi litade på den där första ögonblickets känsla och det har vi aldrig ångrat.

Varmaste kramar till dig!

Men äntligen...

Jag hörde nyss på nyheterna att Jan Björklund tycker att alla rektorer ska ha en rektorsutbildning... Men hoppsan, det tycker jag med. Ofta förvånas jag över de som söker rektorstjänster. Så många som är så totalt okunniga. Så oinsatta och så oengagerade. Vad har de i skolans värld att göra över huvudtaget? Visst är den verksamheten lite för viktig för att ledas av sådana chefer. Då vet ni vad jag tycker...

Kommunens skolvisioner...

I dag har jag på kommunens hemsida läst om vår kommuns skolvisioner. Det är alltid intressant att se vart vi är på väg i denna politiskt styrda verksamhet. Förutom fortsatta besparingar (vem trodde något annat!?) och permitteringar av övertalig personal, gick det att läsa att personal i staben på skolkontoret tyckte att facket drev det här med adekvat utbildning in absurdum. Det är en rätt intressant åsikt kan tyckas. Inte för att utbildning alltid behöver betyda lämplighet, men ändå...

Världens minsta bokcirkel.

Min vän R och jag, har en bokcirkel. Världens minsta faktiskt. Den består endast av R och mig. Båda två har vi en dragning åt det morbida hållet och frossar i psykologiska thrillers. R är lite mer känslig än jag och behöver ibland avbryta det morbida läsandet med något väldigt neutralt. Sent i går kväll fick jag ett sms av honom: - Jag läser Clas Ohlsson-katalogen, stod det.

En vän i nöden.

I bland kan man bara häpna. När jag gick hem från jobbet med min utmattningsdepression under armen tänker man inte riktigt klart. Man ägnar sin tid åt att sova och gråta. De allra flesta kollegor hör av sig under en sån här period, i alla fall en gång. Vissa hör av sig jätteofta och andra mindre ofta. I dag reflekterade jag över detta. När jag gick hem var det en kollega S, som jag aldrig jobbat särskilt nära och egentligen inte kände så bra, som klev fram och bekände färg. Hans idoga ringande höll på att göra mig galen, men han fortsatte med en dåres envishet. Både då, när jag var som tröttast, och framför allt nu, uppskattar jag det så otroligt mycket. Jag var verkligen varken trevlig eller på topp alla gånger, men han tvingade mig om än för en kort stund att se framåt. Det kommer jag aldrig att glömma och jag kommer att vara lika idog, den dagen han behöver det. Jag kan också bara konstatera att det finns människor av andra sorten också. T ex de som man jobbat tillsamman med dagligen i nästan 10 år, som inte hör av sig en enda gång på 6 månader.

Skriv om nåt roligt, nån gång...

Blev uppringd av L i går, hon var inte nöjd!
- Fy fan, vilken deppig blogg. Du skriver bara om jämmer och elände!
- Jamen, är det inte det som är meningen, att jag ska skriva om allt som hänt. Var inte det din tanke?
- Jag orkar snart inte läsa mer, jag gråter ju nästan varje gång. Fast jag vet det mesta redan. Skriv om nåt roligt!
- Vaddå roligt?
-Men Gud, skriv om skidåkning, fjällen, din svärmor, vad som helst. Skriv om fiske...
- Fiske!?
- Ja, typ!
- Aldrig i livet, måste jag skriva om det är vadslagningen över. Vissa saker gör man bara inte!


Over and out

Okej då...

Jag hoppar på utbildningen. Jag har bestämt mig, vilket känns som en befrielse. Tänker som så att jag kan gå den och sen får vi se vad livet har att erbjuda...

Moget va!?