Mot havet, juli 2009.

Veckan var evighetslång.
Proppfull.
Med för mycket.

Nästa almanacksblad.
Vittnar om.
Repris.

Då ska dessutom.
Återbesök.
Och egen skola.
I universitetsstaden rymmas.
På något vis.

Pluggtiden.
Ligger på minusmassor.
Det som var sen.
Är nu.
Eller egentligen.
Borderedanvaritgjort.

En av veckokvällarna innehöll.
Kollegialt umgänge.
För att en av oss behövde det.

Hon behövde oss andra.
Behövde skratta.
Ett vitt kuvert till trots.

Jag förvånas än.
Över hur naturligt och självklart.
Definsteavkollegor.
Backar upp varandra.
Och mig.

Så otroligt ovant.
Är det.
För mig.

Dags igen.

Jobbet, det ena 100111.

Två rektorer på hugget.
Elva glada lagmedlemmar.
En riktigt riktigt fin lagledare.

Nitiofem dyngsvända niondeklassare.
Två av dem extra extra efterlängtade.
Tjugoåtta språkvalsgossar på toppenhumör.

En borttappad hörapparat.
En bruten arm.
Ett avslaget nyckelben.

Två elevvårdskonferenser.
En syv-träff.
En färdig kartläggning.

Många gäspningar.
Oräkneliga leenden.
Massor av skratt.

Den första skoldagen.
Var i dag.
Japp.

Tredjedag.

Tredjedagen tvåtusentio.

Tvåtusennio.
Rivstarade sannerligen.
Året hade bara hunnit bli tredagar.
När det mesta blev uppochner.

Sen fortsatte det.
På något vis.
I samma anda.

Idel motlut.
Motvind.
Omtag.
Nya tag.
Igenochigen.

Det här årets.
Tredjedag.
Var betydligt lugnare.
Fridfullare.

Men märkligt.
Att ett helt år.
Passerat.
Utan Nils.

Det är det.
Allt.

Kontrast.

Hemmahimmel 29 december 2009.

Hemma.
Efter evighetsresa.
55 graders temperaturskillnad.
På ett kick.

Kvällspromenad.
I långsamtempo.
Bland massaminusgrader.
Snödrivor.
Gav efterlängtad.
Rofylld.
Ensamtid.

R gav smslöfte.
Om finfin skidåkning.
Inom snarasteframtid..
Jag funderar på djupaknäböjochrättteknik.

Jag toklängtar efter.
Branta backar.
Röda kinder.
Utetid.

I massor.

Stilla.

Freedom beach 20/12 2009

Märkligt.
Att sitta påandrasidanjorden.
På den här stranden.
Och skriva.

Här är läget lugnt.
Inget annat är möjligt.
I denna miljö.

Hjärtat slår sina slag.
Regelbundet.
Stilla och lugnt.

De finaste badar till russinhud.
Igenochigenochigen.
Snorklar.
Bland koraller.
Nemofiskar.
Turkost vatten.

Hemma bjudspåhus.
Mitt.
Jag försöker.
Tänkabort.
Saker som ångra.
Längta hem.

Intalar.
Omochomigen.
Att det blir bra.
För de finaste.

Jo. Det blir det.

Korta stunder.

Attåkabort.
Är ett kapitel för sig.
Jag är inte så bra.
På det.
Nuförtiden.

Inte nu.
Inte efter.
Svartahålsbesök.

Det som är utöver det vanliga.
Som jag inte riktigt styr över.
Tar så obeskrivligt.
Mycket energi och kraft.
Att det nästan.
Inte går och är möjligt.

Det går inte beskriva.
Känslan och frustrationen.
Att ha blivit så beroende.
Av att veta. Precist.
Ha kontroll.

Jag skojar.
Om att det hör till.
Autismen.
Årstiden.
Snart svartahålsdagen.

Men egentligen.
Handlar det om.
Något helt annat.
Rädslan och frustrationen.
Att hamna där igen.

Där allt är utom kontroll.
Kanske gör jag det.
Innan jag vet ordet av.
Om jag tappar kollen?

Men det tröttar och tär.
Och jag erkänner det.
För mig själv.
Bara korta, korta.
Stunder.

I taget.

Denna dag.

För precis ett år sedan.
Denna dag.
Skrev jag om.
Slutdagssorg.
Framtidsångest.

Full av upplevelser.
Från annorlunda studietid.
Frustrerad.
För det somskullekomma.

I dag.
Ligger friskluftsmätaren.
På massaminus.
Likaså träningsmängd.
Och varmgradsresepackning.

I dag.
Är jag besviken.
På misslyckad sistaskrivdag.
Innan inlämningsstopp.

I kväll har jag också.
Prövat tusen olika ord här.
Skrivsuddat lika många.
Just bara för att det inte.
Riktigt vill sig.