Dagen.

Så kom den då.
Dagen.
När justnulivet.
Förändras.

På måndag.
Landar jag i vardagen igen.
Plötsligt känns lektioner.
Schema och inrutade dagar.
Så alldeles hopplöst.
Omöjligt.

Det svåraste.
Är nog ändå.
Tanken på en vardag.
Utan finastevän.

Lyssnar på.
Den här.
Långt nere.
I självömkansträsket.

Tänker på.
Den vackra filmen.
Om de som fann.
Varandra.

Som ontimagenlängtade.
Längeväntade.
På varandra.

Att saknad.
Och längtan.
Kan variera.
Så obeskrivligt.

Ny på jobbet...

Slutdagssorgen är somdenär.
Det växlar.
Fortfortarefortast.

Jag vill.
Ta till vara på.
Och uppskatta.

Men snart.
Är jag.
Ny på jobbet.

Var där i går.
På detnyajobbet.
Kände efter.
Hela tiden.

Såg fd. ministrålar.
Nu 185 cm långa.
Lufsa runt.
Sådär som.
14-åringar gör.

De var glada.
Kände igen.
Ville prata.
Undrade.

Kollegorna.
Är också glada.
Väntar på.
Att jag ska börja.

Och jag då?
Vad är jag?
Förutom.
Ny.
På jobbet?

I klassrum.

För inte så.
Länge sedan.
Alls.

Var ståiklassrum igen.
Helt.
Omöjligt.

Det var aldrigilivet.
Jag kände mig.
Som en vilsesimmare.

Sakta men säkert.
Har aldrigilivetmernågongång.
Bytts ut mot.
Jamenvarförinte.

Och idag.
Har jag varit på mitt.
Nya iklassrumjobb.

Blivit väl mottagen.
Välkomnad.
På alla vis.

Känslan i magen.
Är bra.
Och glad.

Alladagarsfinaste.
Är den.
Som gjort.
Det möjligt.

Jag letar ord.
Inför det.
Men hittar inga.
Som är.
Användbara.

VAB

Sorterade bland utbildningspapper när L plötsligt stod i hallen.

- Du ser för jävlig ut, var hennes kommentar.
- Ja, tack. Lika finkänslig som vanligt. Skulle inte du jobba i dag?
- Jo, men jag vab:ar. Vill du promenixa?
- *mutter mutter*

Det blev promenad.
Pratet uteblev.
Kände att hon laddade.
Så kom den, utläggningen.

Jag vill så gärna se dig glad.
Så där på riktigt.
Som förr.
Innan jobbkrasch, alltet och detet.
Jag vill att du ska sjunga Guenerina som Paul Paljett och alla de där andra gamla slagdängorna, som bara du och såna som är över 50 år kan. Eller härma Lotta Engberg bättre än hon själv. Jag vill att du ska skratta så alla smittas, vara lagom neurotisk, prata om dina omöjliga elever med den energi som bara en enda fröken i världen har. Jag vill att du ska bubbla framtid, älska jobb, utbildning, forskning, plöja avhandlingar som ingen annan skulle orka läsa. Jag vill att du ska lösa melodikrysset och fota i massor. Jag vill att du ska gå upp i vikt, sluta gråta, inte vara olycklig och med ett sargat hjärta som någon slitit fram ur bubbelplasten. Jag vill att du ska säga nej till okänsliga andra som bara tar och aldrig ger och som förväntar sig att du ska ställa upp så fort de behöver. Det vill jag. Lyssnar du!?

Så senare på kvällen när hon skulle gå kom jag på.

- Men skulle inte du vab:a i dag?
- Jo, men det har jag ju gjort.
- ?
- Vård av bästavän!

Minns viktigdagar.

Det blev en natt.
Utan luft att andas.
Det blev en dag.
Med snällahjärnanslutatänka-tankar.

I 0485 är läget oförändrat.

Jag saknar bredvidnilsplats.
Det finns inget jag hellre skulle vilja.
Än se hans blå kloka ögon plira.
Känna hans skrovliga hand mot min kind.

Om han såg mig nu.
Skulle han säga.
Snälla lilla flickebarn.
Spar på tårarna.
Minns viktigdagar.
Findagar.

Så skulle han ta mig under hakan.
Och fortsätta.
Le ditt fina leende.
Och låt ögonen glittra.
Minns vad jag sagt om att följa hjärtat.
Och våga inte.
Krångla med maten.

Det.
Skulle han.
Ha sagt.

Dag med ojämnt nummer.

Jag inledde år med långsamlunk i vintervärld.
Nästannöjd med finfin skidåkning.
Utenjutarstunder.

Så i morse.
När jag vaknade.
Till dag med ojämnt nummer
Avbröts mina innanriktigtvakentankar.
Bryskt.

Först av ett sms.
Som berättade om en ny världsmedborgare.
Sedan av ett samtal.
Som sa att det var riktigt illa däran.
Med min finaste Nils.

En dimming och overklig dag.
Blev det.
På alla vis.

Jag har tänkt alla tankar.
Möjliga att tänka.
Känt alla känslor.
Möjliga att känna.

Där står jag nu.
Ensam.
Mitt i allt.
I tankekarusellen.

Vill bort.
Undan.
Fly.
Gömma mig.

Som sagt.
En dimmig och overklig.
Svår och ledsam dag.
Blev det.

Nytt år!

Så var det nytt.
År.

Är inget vidare på avslut.
Sammanfattningar.
Men kan ändå konstatera.

Att året som gått.
Varit minst sagt.
Annorlunda.
På många vis.

Människor jag nyss lärt känna.
Har kommit att bli.
Viktigapersoner.

En del mer än andra.
Har lärt mig.
Så otroligt mycket.
Viktigheter.

Om andra.
Om annat.
Om mig.

Och jag har känt känslan.
Som jag inte.
Trodde fanns längre.
På insidan.

Jag har blivit berörd.
På riktigtriktigt.
Och hoppas.
Mer än något annat.

Att en annan också.
Känt känslan.
Och blivit berörd.
Där innerst inne.

I dag väntat ingen backhoppning.
Från Garmisch.
Däremot milslång.
Löptur.
På förhoppningsvis.
Pigga ben.

Och sen.
Telemarksåkning.
Med bäste R.
Äntligenäntligenäntligen!