I brevlådan...

...låg i dag ett väl tummat kort med en hundvalp på.

Det fick tårarna att rinna.
Inte såna där tårar som gör fåror och spår på insidan.
Utan de där andra.
De som rinner lätt.
Av glädje.

Ni minns fd ministrålen, vars liv trasslat lite just nu.
Kortet var från henne och hennes familj.
Hennes mamma hade skrivit så här:

M!
Tack för att du tänker på N och oss.
Vet du att man kan sola sig i en varm tanke en hel dag!

Vad jag är glad att jag bestämde mig för att åka dit.
Att jag lät magkänslan bestämma.
Ja, det är jag glad för.
Och för ett kort.
Med en hundvalp.
På.

Den här krönikan...

tycker jag att ni ska läsa.

PJ Anders Linder skriver om Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen. Bara titeln fångade mitt intresse. "Sveken mot lärare och elever". Läs krönikan här!

Jag tänker.

Skolan är samhällets viktigaste utpost.
Den rubrik som krönikan har pekar på problemet skola överhuvudtaget.
Jag tycker om att man tydliggör sveket mot lärarna och det viktigaste- eleverna.
Då man talar om skolan, skriver om den, åsiktar om den, debatterar den, bedömer den så är vi lärare, vi som är där mitt i verkligheten tysta, men hela debatten drabbar också skolans viktigaste aktörer - eleverna.

Eleverna har rätt att få bli utbildade för sin framtid. För att bli det behövs lärare som är utbildade och engagerade i skolan, i uppgiften att vara lärare, i uppdragen och få förutsättningar att verka fullt ut. I dagens skola är nedskärningar, stora barngrupper och slitna lärare förutsättningar på många håll.

Jag är mitt i en utbildning och kan se på min gamla arbetsplats lite på håll.
I dagarna presenteras de nya förskoleklasserna.
29 stycken.
6-åringar.
I en klass.
Är förutsättningarna.

Till det har jag.
Inga.
Kommentarer!

Snabbt in och snabbt ut.

L ringde i kväll...

- Hej, vad gör du?
- Letar information om genusperspektiv att fylla mitt huvud med.
- Du låter stressad.
- Nej, men jag vill fylla huvudet snabbt, så jag kan få ur mig nånting nu.
- Som en bulimiker?
- Ja, men typ.
- En informationsbulimiker, är det vad du är?

Ja, det är inte utan att man undrar vissa dagar...

Tack...

... men nej, tack!

Blev svaret på jobbfrågorna från skolchefsbekanten.

Nu ligger jag under filten.
Med den där tomhetskänlsan.
Och undrar.

Om jag kommer att ångra mig livet ut.
Eller om det går över.
Och i så fall.
När?

Beslutsångest!

Tidsfristen för jobberbjudandena börjar ta slut.
Jag hade bestämt mig för nej.
Nästan.
Så bestämde jag mig för ja.
Kanske.

Nu står jag här som åsnan mellan hötapparna och förväntas ge ett besked.
Ja eller nej.
Det finns ett problem.
Jag vet.
Inte.

Jag vänder och vrider.
Å ena sidan och å andra sidan.
Jag vill och inte vill.
Vad är rätt och vad är fel?

Vill du verkligen bli specialpedagog då?
Frågade skolchefen mig när vi åt lunch.
Är det vad du vill jobba med sen?
Ja, käre F, det undrar jag också...
Men att bara sluta, inte slutföra, det är inte min grej riktigt.
Även om jag den här veckan tänkt det ett antal gånger...

Och kanske är det vad jag vill.
Att jobba som pedagog igen.
Elever.
Mitt i lärandet.
Där barnen är.

Samtidigt som det där andra lockar.
Nya kunskaper.
Stora utmaningar.
På ett annat sätt.

Kan ingen hjälpa mig att veta?

Nu!

Trassligt.

Alla barn vi har omkring oss har det inte lätt.
Livet kring en del elever är inte enkelt.
Inte varsamt.

Ett sånt liv har en av mina f d ministrålar.
Familjen kämpar.
Mot skolan.
Mot grannar.
Mot tyckare.

I skollivets början trivdes ministrålen bra.
Allt var inte enkelt, men vi hade dialog.
Pratade och lyssnade.
Stöttade och peppade.

Nu har det riktigt spårat ur.
Jag har hört rykten.
Hemska.
De handlar om skolvägran, anmälningar och annat.
Min ministråle.

Ibland glömmer föräldrar i omklädningsrum att jag inte bara är förälder.
Att jag faktiskt är en f d ministrålsfröken.
Som hör.
Och drar slutsatser.

Så i kväll åkte jag hem till familjen.
För att krama om ministrålen.
Och hennes föräldrar.
Se om jag kunde göra något.
Jag blev kvar länge.

Kanske gjorde det skillnad.
Kanske inte.

Jag hoppas det.

Som om...

... jag inte hade nog med böcker att läsa i utbildningen.

Förra veckan la jag en bok i korgen på Ad Libris.
Den kom i går.
Fast jag har egentligen inte tid.
Inte ork.
Inte ledig plats i hjärnan.
Jag skulle bara "känna" på den.
Lite.
Nu slukar den mig.
Suck.

Boken heter: Det pedagogiska kulturarvet och är skriven av Sven Hartman.
Den handlar om den svenska skolans utbildningstraditioner, allt för att förstå den nutida skolutvecklingen.
Några gestalter inom den svenska i den pedagogiska idéhistorien, som påverkat den svenska skolan, beskrivs också.
Både gamla bekanta och några som jag inte känner så väl.
Än.

Sen har jag läst om kollektiva bestraffningar i DN också.
I Barnombudsmannens årliga rapport visade det sig att varannan elev utsätts för kollektiva bestraffningar i svensk skola år 2007/2008.
Vilka vuxna skulle acceptera det förfarandet på sin arbetsplats?
Att bli kollektivt bestaffade eller enskilt bestraffade inför andra?

Ingen!



Artikeln ur DN kan du läsa här.